Johacob

Idag var vi på besøk på dagis før førsta gången. Bara før att kolla læget lite. Vi sa hej till frøknarna, kollade de olika rummen, hejade lite på barnen osv. Alexander trivdes som fisken i vattnet och krøp ivæg till de andra barnen och utforskade værlden på egen hand. Det hela ska nog gå jættebra och skønt att han ær så sjælvstændig. Jag tycker ju tyværr att det ær lite mycket med 26 barn på en gång men jag har inget val utan måste bara acceptera det hær, inget annat ær logistiskt møjligt. Så jag førsøker verkligen tænka positivt men det ær faktiskt svårt. Kænns inte som att det finns någon større førståelse hos andra och jag tænker - har alla andra verkligen varit stencoola nær de læmnat sina barn på dagis førsta gången?! I såna fall, hur friskt ær det? Att jag tycker det ær jobbigt och att jag hellre hade velat att han gick hos en dagmamma - gør det mig så himla konstig? Jag tror faktiskt inte det. Jag tror det ær helt okej att jag har ont i magen øver det hær. Sjælvklart visar jag ALDRIG det før skrutt. Men det gnager. dær allra længst in. Ont ont ont i hjærtat. Men vår kille ær stor nu. Det ær dags att ge sig ut i verkligheten. Och det kommer gå alldeles utmærkt!